Det räcker inte med "jag tror"

När jag började svälta mig på allvar igen i januari, så trodde jag att det aldrig skulle ta slut. Men jag var livrädd för att nån skulle märka - skolsköterskan, BUP, tvångsskickas till SCÄ igen, fyfan. Jag var så rädd. Det gick inte lika långt som förra gången, för drygt ett år sen, men jag mådde dåligt nog ändå. Alla märkte det, jag fick försening till typ varje lektion men lärarna satte inte in det i schoolsoft för de förstod hur dåligt jag mådde, alla frågade varför jag var ledsen, varför jag var tyst, varför jag aldrig skrattade längre. Under hela januari och en stor del av februari, så sa jag knappt något, jag log aldrig. Ville bara bort. Och varför började jag svälta mig på allvar igen? Jo, för att jag är så jävla rädd för att bli frisk, jag kände att jag var "för frisk", och för att jag kom på att mina kläder någon gång kommer vara försmå.. Och då tänkte jag, att om jag går ner lite igen, så de blir förstora, så kan jag växa i de sen och slippa växa ur dem. Jag gick inte ner alls lika mycket som förra gången, men man ser lite skillnad, eller folk säger det men jag kan ju inte se det eftersom att har en förvrängd kroppsuppfattning gånger 1000. Men, den där tiden var ett rent helvete. Det var nästan som 2011, fyfan. På nyårsafton viskade pappa i mitt öra "låt nu det här året bli bättre än 20111", och det första jag gjorde var att fucka upp 2012. I slutet av februari försökte jag börja äta igen, och det tog emot så mycket och var så jävla jobbigt. Jag började med 2 knäckemackor till lunch, och trappade upp. Ska jag vara ärlig så är jag rädd för att lägga upp mat på tallriken, men jag försöker göra det varje dag, och om det inte går så tar jag mackor och ett glas mjölk, så många som mamma tycker är bra, för henne litar jag på. När anorexin säger "jag tror att jag inte ska tvinga dig svälta igen", ska man inte lyssna. För anorexin är falsk. Så jävla helvetes falsk. Den har lovat mig så många gånger under mina värsta svältperioder, att "nu är jag nöjd med dig", och nästa dag, så äter jag inte i alla fall. Så lyssna aldrig, och jag menar aldrig, på anorexin.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0