Jag blev visst sjuk nog.

Vad som är väldigt vanligt för de flesta, när man lämnat det där allra sjukaste, då man varit döende och inte orkat ngåot annat än att ligga i sängen med datorn och googla på matinnehåll, då är det vanligt att anorexin lurar en att "du blev inte sjuk nog". Det är just för att man ska gå tillbaka till sjukdomen. Hela tiden, varje dag, malar tanken inom mig, att jag inte blev sjuk nog. Jag var nära på att dö, jag hade ett BMI under 14, jag orkade inte göra någonting, förlorade nästan alla vänner, mitt hjärta hoppade ur och slog väldigt ojämnt, jag var helt tom inuti. Jag kunde inte blivit sjukare utan att dö. Det är så svårt att se skillnad på mig och anorexin ,för anorexin är så mycket bättre än mig på att spela och ljuga. Det är så svårt att inte gå på ätstörningens lögner, det är det för alla. Men gå inte på lögnerna, för det är inte sant att du inte blev sjuk nog, att du är värdelös, att du måste gå ner i vikt. Lite sjuk är alldeles för mycket sjuk.
Jag levde inte där, anorexin levde åt mig.

..

Känns så jävla bra att du ljuger och går bakom ryggen på mig. Så in i helvetes jävla bra.


Herregud

Måste bara få skriva det här. Sen väldigt länge, kommer inte ihåg hur länge, så har jag gått med stora bylsiga tröjor och långa linnen som täcker mina ben. Sen när alla sagt att jag är så smal, att jag har så smala ben osv, så har jag såklart bara trott att de ljuger. Men, jag ville se bilder på folk med samma storlek, för att se "hur jag egentligen ser ut". Och de personerna är ju väldigt smala. Någon hade 25 i jeans, och var smal, och jag har ju mindre än 25, så hur ska jag då kunna vara tjock liksom? Alltså anorexins logik är så himla sjuk, inte logisk alls. Och, jag har jättemycket ångest eftersom att jag ska ha jeans imorgon, och LINNE och kofta. Usch, kommer säkert ta på mig nåt annat. Det här är väldigt jobbigt för mig eftersom att jag verkligen ser mig fel i spegeln; putande mage, valkar runt magen, jättebreda höfter, tjocka lår, skitfeta armar osv. Och om alla säger att jag är jättesmal, alltså, alla kan ju inte ljuga? Jag är så himla trött på den här äckliga sjukdomen så det finns inte. Till och med på modellbilder på typ JC:s jeans så står det ju "fotad i waste 25", liksom, är jag smalare än modellsmal? ALLTSÅ ORKA ANOREXI.
Denna va ju fin.. (har absolut inget med inlägget att göra)

Till Ava

En tjej kommenterade min blogg igår och ville att jag skulle skriva tips om hur man blir frisk från en ätstörning. Självklart kan jag göra det! Hon skriver även att hon nästan tappat hoppet att det går att bli frisk - men det går!
Rensa garderoben - De kläder som passar just nu kommer förmodligen inte passa när du nått din målvikt. Att klänga på sig alldeles för små kläder som ätstörd - när de passat förut, sätter bara spikar för att kunna bli frisk. Rensa ALLA kläder som är för små eller passar, innan du gör något annat. Inhandla även nya kläder i en storlek som kommer passa då. Och ha alltid en föräldrer eller någon annan med dig när du ska handla nya kläder, annars slutar det med att du köper den där ministorleken igen. Att rensa garderoben är väldigt svårt, men måste göras!
Undvik inte speglar - Folk säger att man som ätstörd ska undvika speglar, men gör inte det! Du ska inte stå i flera timmar och spegla dig och hitta varenda fel på din kropp, men "vanliga" människor speglar ju sig för att kolla sitt hår eller whatever, och vafan, ska man leva normalt så ska man ju leva normalt! Men spegla dig inte hela tiden, bestäm typ 2 minuter om dagen, det räcker.
Om du spyr - Trappa ner på det steg för steg. Att sluta på en gång är en väldig omställning och nästintill omöjligt. Så försök trappa ner, och klandra inte dig själv om du sätter fingrarna i halsen en dag, nästa dag gör du det inte! Berätta för en förälder eller liknande om att du verkligen ska sluta, då kommer det gå eftersom att de håller koll på dig.
Sluta upp med surfandet på Proanabloggar - Pro anabloggar skadar bara ditt tillfrisknande! Inget bra finns med de. De sprider bara sjukdom och negativ energi, så sluta surfa på de nu! Rensa även datorn från allt sjukdomsmaterial; bilder på "din smalaste tid", pro ana hemsidor, låtar om ätstörningar osv.
(Jag ska skriva fler sjukdomstips lite senare, det här är bara lite av det jag kommer skriva..)



"Ut med anorexin"

Jag älskar ju att skriva och har alltid gjort, till och med så att min mentor säger att ingen annan på hela skolan kan uttrycka sig som jag osv, och hon är ändå utbildad som svenskalärare, då blir man ju jätteglad! Har även hört det från många andra osv.. I alla fall - jag har ju sagt att jag ska ta anorexin som en lärdom, och även om jag fortfarande har en hel del kvar att jobba med innan jag är frisk, så vill jag skriva denna boken, om att kämpa sig ur sjukdomen. Den kommer inte att bli så lång, men några hundra sidor kan ni nog räkna med.. Min mamma har ju samarbete med ett tryckeri också, så jag kaaaaaanske kan få trycka den. Aja, nu ska jag fortsätta skriva. Vilka kommer köpa boken?



Planer..

En erfarenhet måste jag ju göra någonting av, eller hur? Jag ser anorexin, som mestadels en riktigt jobbig sak, såklart, men även som en lärdom och en erfarenhet.. Jag skulle inte alls vara samma person idag om jag inte hade anorexi, om jag inte gått igenom allt det här. Jag hjälper folk genom facebook, mejl och bloggen.. Men jag vill göra något mer. Och de på min skola (lärarna) vill ha en temadag om ätstörningar, men de vet inte hur de ska lägga upp det.. Och jag pratadem  med mamma, om att jag kanske ska prata inför hela skolan/alla i årskurs 6, beror på, om min erfarenhet av det här ,och berätta om sjukdomen. Så vi ska prata med skolsköterskan osv om det.. Jag vågar absolut inte göra det, men jag vill göra det ändå. Jag vill inte leva ett vanligt liv, jag vill bli något, och hjälpa andra. Därför måste jag våga. Tror ni det är en bra idé?


Det räcker inte med "jag tror"

När jag började svälta mig på allvar igen i januari, så trodde jag att det aldrig skulle ta slut. Men jag var livrädd för att nån skulle märka - skolsköterskan, BUP, tvångsskickas till SCÄ igen, fyfan. Jag var så rädd. Det gick inte lika långt som förra gången, för drygt ett år sen, men jag mådde dåligt nog ändå. Alla märkte det, jag fick försening till typ varje lektion men lärarna satte inte in det i schoolsoft för de förstod hur dåligt jag mådde, alla frågade varför jag var ledsen, varför jag var tyst, varför jag aldrig skrattade längre. Under hela januari och en stor del av februari, så sa jag knappt något, jag log aldrig. Ville bara bort. Och varför började jag svälta mig på allvar igen? Jo, för att jag är så jävla rädd för att bli frisk, jag kände att jag var "för frisk", och för att jag kom på att mina kläder någon gång kommer vara försmå.. Och då tänkte jag, att om jag går ner lite igen, så de blir förstora, så kan jag växa i de sen och slippa växa ur dem. Jag gick inte ner alls lika mycket som förra gången, men man ser lite skillnad, eller folk säger det men jag kan ju inte se det eftersom att har en förvrängd kroppsuppfattning gånger 1000. Men, den där tiden var ett rent helvete. Det var nästan som 2011, fyfan. På nyårsafton viskade pappa i mitt öra "låt nu det här året bli bättre än 20111", och det första jag gjorde var att fucka upp 2012. I slutet av februari försökte jag börja äta igen, och det tog emot så mycket och var så jävla jobbigt. Jag började med 2 knäckemackor till lunch, och trappade upp. Ska jag vara ärlig så är jag rädd för att lägga upp mat på tallriken, men jag försöker göra det varje dag, och om det inte går så tar jag mackor och ett glas mjölk, så många som mamma tycker är bra, för henne litar jag på. När anorexin säger "jag tror att jag inte ska tvinga dig svälta igen", ska man inte lyssna. För anorexin är falsk. Så jävla helvetes falsk. Den har lovat mig så många gånger under mina värsta svältperioder, att "nu är jag nöjd med dig", och nästa dag, så äter jag inte i alla fall. Så lyssna aldrig, och jag menar aldrig, på anorexin.

Minne

Kommer så väl ihåg den där dagen. Beställde in en räksallad, åt upp några salladsblad och någon räka.. Fick så otroligt mycket ångest för det var så mycket mer än vad jag brukade äta. Hade inte ätit frukost och åt ingen middag. Och jag tyckte att det var så brutalt mycket. Kommer ihåg att jag sa till mamma "mamma, lova att jag inte kommer gå upp flera kilon av den här salladen?" flera gånger. Och på kvällen grät jag & grät, det enda jag gjorde. Och det värsta var att jag trodde att jag levde normalt, att jag var frisk.

Jag vill krossa det som krossat mig.

Jag är så jävla arg. Orkar inte vara ledsen längre. Jag hatar dig din äckliga anorexi. Ta dig i röven, försvinn. Jag orkar inte gå på dina äckliga lögner mer, orkar inte med din röst i örat hela jävla tiden, orkar inte ha dig sittandes på min axel. Det räcker med två år, det räcker med motgångar nu. Fyfan.
På ett danspass i en timme bränner man mellan 300-600 kalorier, BMI står för Body mass index, en tjej med normal förbränning i min ålder bränner 1 kalori i minuten i sittande läge, utan att röra sig, en tjej i min ålder behöver ca 2000 kcal om dagen, det skiljer 3,5 cm mellan varje jeansstorlek, promenerar man 5 km så bränner man ca 300-500 kcal, 1 gurka innehåller 99 % vatten, en näringsdryck (formitel) innehåller 300 kcal, 2 rutor mörk chokla innehåller 80 kcal, man bränner ca 1 kalori per situps man gör, lyssnar man på hög musik kan man bränna extra kalorier, man kan gå ner i vikt genom att vara ute i kylan, man kan laxera genom att överdosera tuggummi eller läkerol, fast en läkerol innehåller 2-4 kcal beroende på smak, 1 dl sockerfri saft innehåller 8 kcal, i portion lasagne innehåller 300-600 kcal, kroppen bränner kolhydrater först, sen protein och sist fett, LCHF är en diet där man bara äter fett och inga kolhydrater och går ner i vikt, annars finns det GI, där man minskar på kolhydraterna, sen finns det massa olika dieter som regnbågsdieten, barbiedieten, äppeldieten osv, storlek 24 i jeans är 61 cm i midjan.. Det är bara en hundradel av allt jag vet, är det normalt? 12 bast och kan allt om mat, vikt, träning osv.. Och det har jag kunnat i 2 år.
Äckliga äckliga äckliga ätstörning. Jag orkar inte med dig och din helvetes ångest. Om jag går upp en storlek nu så vad ska du göra åt saken, vavavavvava? Min storlek är inte normal i alla fall så skit samma. TAGGA
~ Och detta var utan ångest, DET är lycka, inte att känna magen gapa tom.
(Förlåt för.. Öh det här inlägget, behövde bara skriva av mig)

I was dead

Såg bara den här bilden nyss på min gamla blogg. Kolla mitt ansikte, hår osv. Jag var död. Jag väntade i princip bara på att få försvinna. Mina fingrar var helt lila/blå/röda av köld, och mina ögon var helt gråa och livlösa. Fyfan, aldrig mer dit.

Jag har ingen hög mur som ni har.

Alla får såklart elaka kommentarer ibland.. Men alla, även den minsta, har något som kallas självförtroende. Man kan ha lågt, man kan ha högt, men alla har ett. Alla människor har en mur som skyddar de, som ett bollplank där alla elaka ord bara kastas tillbaka. Mitt bollplank är nerrivet, därför tar jag extra hårt på elaka kommentarer. Men, jag måste bearbeta de, gå igenom de, känna smärtan och ta emot de några gånger innan det blir lättare. Jag vet själv vem jag är, och ingen annan vet, så en elak kommentar är ju som en falsk källa, och ändå tar man så hårt på den. Sjukdomen kanske gillar det, men säger nån "du vet att det där är minsta storleken och den är för stor" eller "men gud du är ju jättesmal" så känns det inte så kul för MIG. Då kan jag gå och tänka på det hela tiden. Eller om nån säger "hahahahah fan vilken sopa du va", tar jag åt mig jättemycket och kan vara ledsen i flera dagar. Varför gör jag det för? Herregud, jag var inte dålig på den där grejen, vad jag nu än gjorde.. Det kanske var min första gång eller så är det inte min grej bara! Och va ska den personen veta om mig? Hur ska den veta om jag hatar att göra det där, om jag har en dålig dag eller är trött? Man ska utgå från sig själv. Nästa gång jag får en elak kommentar tänker jag försöka använda mitt bollplank, och bygga upp det igen. Förut sket jag i taskiga kommentarer och det ska jag kunna nu också. Jag ska verkligen jobba upp det där jävla bollplanket, för jag tror det är en stor del av att bli frisk. Man måste få kommentarer ibland och kunna ta emot de, life goes on, för alla.

December 2011

Svar

Anonym om Anorexin, historia:
Jag kan förstå att det måste ha varit svårt att skriva allt det där, att dela sin historia med andra, att verkligen behöva sammanfatta något som för dig verkar ha varit en mycket svår och frustrerande tid. Trots att det måste ha varit svårt, så var det verkligen bra för mig att få läsa, eftersom jag själv har konstant ångest för min kropp. Jag har funderat så många gånger på att sluta äta helt, men att du skrev dethär hjälpte mig verkligen att fatta att det inte är värt det.
Jag går i Trollboda, men vi blev aldrig vänner, förutom någon snabb kram i cafeet. Du är så fin Martina, och du ska verkligen inte tro annat! Kram, från en tacksam tjej. <3 haha oj vilken jävla bok jag skrev.. <3
Svar: Sluta aldrig äta, vad du än gör! Alla är fina på sitt sätt och det är verkligen inte värt det. Nu kommer jag ha svårare att få barn, oregelbunden mens, kanske inte bli så lång som det var tänkt, missar jag ETT mål så blir jag helt yr och min kropp kan definitivt inte lita på mig, + att jag har sjukt svårt att hitta kläder som sitter bra, även idag. Det är inte värt det!! Om du vill får du gärna skriva på facebook, vill gärna veta vem du är eftersom att jag snackade med rätt många i cafeét ;) Vill du inte så behöver du inte, men det skulle vara kul, och om du vill prata så finns jag! ♥
Rätt så frisk brud i somras

Stay strong

Ingen är stark varje dag, och det är inte du heller. It's a bad day not a bad life. Du är inte dålig för att det dalar neråt en dag, eller några timmar, för det kommer gå uppåt! Det kommer komma en dag så självhatet öker, då tankarna tar över allt annat, då ångesten stiger upp över öronen - men det kommer också en dag då du kan skratta, och tillåta dig det. I anorexin går allt upp och ner. Sjukdomen vill inte att du ska vara glad, men bevisa att du vill vara glad! Jag vet att sjukdomen känns som en trygghet, "vem är jag utan anorexin", men det finns så mycket utanför alla äckliga tankar om vikt, mat och kompensation. Se inte tryggheten i sjukdomen, lyssna inte på sjukdomens röst - lyssna på alla andras röst, familjen, kompisar, läkare osv. För de har rätt och inte sjukdomen. Har du en dålig dag så kommer det en bättre, får du mycket ångest så får du ingen ångest alls nästa gång, går du upp en storlek så är det bara meningen eftersom att kroppen inte bara hoppar upp sådär, alltså, allt har en mening och allt blir bättre. Jag lovar.
Alldeles i början av allt, augusti 2010.. Oj vad tjock jag var, njaaaaaaaa inte direkt va?

I did it


Icke ätstörda bör icke läsa

Jag är rädd för framtiden. Det är det som stoppar mig från att bli helt frisk. Det är den jobbiga ångestbiten. Hur kommer jag se ut om ett par år? Hur kommer min kropp se ut och vilken storlek kommer jag ha i jeans? Jag vågar inte växa. Jag vet ju att jag ska växa några cm till. Jag vet att jag har vuxit en decimeter utan att något har hänt på bredden. Jag vet att jag har samma jeansstorlek som när jag var 8-9 år. Jag vet inte vad det är, men jag kan inte se det framför mig, att jag växer ur mina jeans, och behöver köpa nya, i en större storlek. Bara tanken för ångesten att stiga upp i taket. Nu när jag just börjat acceptera mig själv lite, så ska nån komma och bah "men du vet ju att du måste växa ur de där". Fan. Jag har råd att gå upp flera storlekar utan att växa en mm på längden, jag vet ju det. Ändå håller jag så hårt i den här jävla kontrollen. Usch fyfan, magkänslan som kommer när jag tänker på att jag en dag kommer ha några andra jeans, i en större storlek, är så jävla hemsk. Att jag kommer vara 20 år och inte ha minsta storleken i jeans längre. Ni som inte är ätstörda, tänker säkert "men vadå man slänger jeansen?", men det är inte så enkelt för mig. Det här har jag jävligt svårt för, och vill inte jobba med det heller. Jag har kommit så långt nu, men det här stoppar mig. Ville bara skriva av mig, är det någon som känner likadant?
Oktober 2011

Och det kom en dag med ångest

Men så kommer den också en dag då allt känns rätt.

Bad body day

Idag när jag var på BUP så satt jag och min bupkontakt, E, och snackade om ett uttryck som jag kommit på. Hon ville att jag skulle skriva det på min blogg, haha. Alla har ju Bad hair days ibland, men ingen (förutom stockholms största fjortisar) får panik över det och tror att världen ska gå under. Likadant, för oss med ätstörningar, har vi nån dag då vi verkligen hatar det vi ser i spegeln, så borde det ju finnas ett uttryck för det också - Bad body day. Jag tror att alla har sådana. Och varför få panik över det? När jag blir ledsen osv, så har jag lärt mig att inte kolla mig i spegeln, för det är då jag verkligen tror på att spegeln talar sanning. Så när jag har en dag då jag bara hatar mig själv, så tänker jag "Äsch, en bad body day bara, imorgon är det bättre", och det funkar faktiskt!

Svar. -tidsinställt-

Anonym om Jag hjälper er.:
mm... men va du nära på att dö? D: vad va ditt bmi? mitt e 14 just nu och jag börjar fundera på att seriöst höja det till minst 16 men det känns såå onödigt samtidigt, menar finns dom med MYCKET lägre bmi och alla e ju inte döende precis! så om jag kan fortsätta sänka det utan att liksom dö.. varför inte? finns massa smalare människor, och jag vill va en av dom! samtidigt vågar jag inte.. ena dagen kan jag vara fast besluten vid att äta sen nästa få PANIK! :/ suck suck vet inte om jag vill bli tjockare känns så överdrivet att JAG ska hålla på när det finns värre... men vadå vad va ditt bmi och hur hamnade du på sjukhus? ok du kanske har skrivit det jag ska läsa alla dina inlägg nu har inte gjort det än kanske står där :3

Svar: Ja, jag var nära på att dö. Skulle jag sökt hjälp nån vecka, några dagar, några timmar senare än vad jag gjorde så skulle jag antagligen inte funnits nu. Det finns inte de med mycket lägre bmi. 14 är farligt lågt. Man känner inte själv att kroppen inte längre orkar fortsätta, men det är ett under om man mår bra då man har bmi 14 och inte äter. Det är typ omöjligt. Och det ligger i sjukdomens natur att man känner att man inte är sjuk nog, har du bmi 25 eller bmi 9, det spelar ingen roll - du kommer känna dig tjock ialla fall och att alla andra är så mycket smalare. Just nu vet jag inte, och vill inte veta heller ,mitt bmi eller vad jag väger. Vågen är tryggt förvarad någonstans här hemma där jag inte vet, och skolsyster håller koll så att jag inte tappar i vikt, och BUP håller koll så jag inte mår dåligt. Det är bra.

-


Dom tog mig till en plats där inget växte
Till en plats där bara skuggorna i dammet hade tid
Dom tog mig till en sal, ett solblekt sjukhus
Där alla dörrar var så tunga att dom inte krävde lås

Jag vaknar i en sal, på ett skuggigt sjukhus står en kvinna
vid min säng som blekt sina tänder en grad för hårt
Hon smeker min kind varligt med en hand konstgjord som dockors
Rynkfri, ringlös, målad, tung och febervarm

- Kent

Anorexin, historia

Min ätstörning började någon gång i augusti 2010, så det är snart 2 år sen jag blev sjuk. Då det tog riktig fart och jag tappade väldigt många (för många) kilon var på jullovet 2010-2011. Ja, skolan drog igång igen och jag började 5:an. Min mamma är väldigt mån om sin hälsa, och jag hade slutat med basket, men hon ville att jag skulle röra på mig - för hälsan, inte för att gå ner i vikt som jag missuppfattade det. Jag började gå ut och springa 2 gånger i veckan men tyckte det var så sjukt tråkigt, hade ju jättedålig kondis efter att ha slutat med basketen. Eftersom att jag trodde att mamma ville att jag skulle träna för att gå ner i vikt, så slutade jag äta istället, för att jag tyckte det var så tråkig att springa. Jag var även dödskär i en kille, och ändrade mig för honom. Började sminka mig & fixa mig som han gillade, gjorde allt som jag visste att han gillade, och visst vi kanske var på g, men vi blev aldrig tillsammans och jag undrade vad jag gjorde för fel. Jag tänkte att alla tjejer han brukade snacka om var så smala, så jag tänkte att det måste vara felet. Samtidigt var jag mobbad av ett gäng idioter i min skola, som spred falska, hemska rykten så hela Hässelby började känna till mig och mobba mig på internet, i skolan. Jag var rädd för att gå ut ensam för att om någon av mobbarna skulle se mig, så skulle jag vara tvungen att ta emot alla ord. I min klass var det även massa grupperingar, och jag fanns inte plats. Tjejerna var två och två och jag var ensam. Det klart jag var med de, men stod mest och kollade på när de var med varandra. Jag klickade inte riktigt med min lärare (hon har stöttat mig enormt & jag är sjukt tacksam nu, men då funkade det inte). Sen började den killen jag var kär i också sprida massa rykten, som inte var speciellt trevliga. Han ljög och sa att det inte var han som hade spridit de. Denna höstterminen var riktigt jobbig, och jag började minska på lunchen lite, men inte mycket, åt nån macka efter skolan istället eller köpte choklad. Trots det började jag sakta gå ner i vikt, då jag har extremt hög förbränning. Fast jag gick inte ner mycket, men typ 3 kg. Jag gick ständigt runt och klagade på hur tjock jag var, och slutade lägga upp bilder på min blogg för jag trodde folk skulle sluta läsa den för att jag var så tjock. Sen närmade sig jullovet, och jag gick runt med ångest, ångest över att inte kunna gömma att jag inte åt lunch längre. Mamma och pappa anade än inget, men på jullovet förstod de. 2 dagar innan julafton fick vi jullov. Jag åt ingen lunch på dagarna, men annars var intagit innan julafton okej. Julafton 2010 var nog bland det hemskaste jag varit med om. Jag hade läst i så många tidningar att efter jul behövde man banta osv, och alla anorektiker vet ju att man förstorar allt ungefär 1000 gånger, så det som menades med att ta en sallad istället för pizza efter jul blev istället att sluta äta helt. På julafton åt jag fil till frukost, och tog sen en timmes promenad. Sen kom släkten och det var dags för fika. Mina händer darrade, men jag tog en lussebulle och åt den medan något skrek i mitt huvud. Direkt efter sprang jag upp och vägde mig, och grät. La mig ner på golvet och gjorde situps, ställde mig på vågen, gick på toa och försökte kissa så jag skulle gå ner i vikt, gjorde mer situps, vägde mig.. Osv. Så höll det på. Låg och grät på golvet på mitt rum och klämde i allt "fett". Sen kom middagen, åt inte jättemycket men typ normalt. Gick upp och vägde mig sen, gjorde hundratals situps, vägde mig, grät, osv. Kollade mig i spegeln och ville bara kräkas åt det jag såg. Gick ner och öppnade paket som om allt var som vanligt. Dagen efter julafton skulle jag ju börja "få bort julmaten", vilket hade varit ungefär en lussebulle mer än normalt. Jag minskade på frukosten varje dag, lite fil åt jag, och sen gick jag ut och sprang. Ingen lunch på hela dagen, och sallad och ibland någon liten kycklingbit till middag. Till det gjorde jag situps, var ute och träffade kompisar och gick långa promenader. Under jullovet gick jag ner mer i vikt, och nu började man märka skillnaden. I slutet av jullovet var mina krafter slut, och jag orkade knappt gå upp och duscha för jag var så svag i benen. La mig under täcket och värmde mig, flera täcken, kuddar, filtar ovan mig, för jag frös så himla mycket. Skolan började, och min lärare började märka. Jag åt inget i skolan, som max en morotsstav men den fick jag sjukt mycket ångest för. På rasterna sa jag att jag skulle försöka hålla mig varm, så jag sprang runt och gjorde övningar, sprang runt på skolgården, höga knän, "gumma gubbe", osv massa övningar. Min lärare ringde till min mamma en dag när jag var hemma från skolan. Vägde väl nu typ 37 kg. Hade inte ätit på hela dagen och tagit en lång promenad i timmar, och mamma satt tålmodigt vid bordet med mig och försökte få mig att äta en mandarin. Jag sa att den var möglig, gick och hämtade en ny och slänge halva, sen gömde jag klyftorna i knät och i fickorna, ja ni vet alla de där ätstörningstricken med att gömma maten, jag var expert på de. Eller är, men jag använder de inte nu, som tack och lov är. Jag fortsatte att gå ner i vikt, och jag orkade ingenting. Fick kontakt med BUP men det hjälpte inte ett skit. Detta tar emot att skriva, men aja - jag var hemma från skolan och gick och vägde mig, drack ett glas vatten och hade gått upp 2 hg, och fick panik. Av ett glas vatten. Gick ner och skar mig, och det är enda gången jag gjort det, och det tar emot som in i helvete att skriva detta men.. La mig ner på golvet, skrek och grät, sparkade och slogs, skrek mellan snyftningarna hur tjock jag är, JAG HADE ETT BMI UNDER 14 OCH TYCKTE JAG VAR URFET. (absolut lägsta BMI man ska ha är 19). En kväll skulle vi äta middag, och mina föräldrar grät för att jag inte åt. Jag tog maten i händerna och kastade den på mina föräldrar, kastade tallrikarna i golvet så de gick i 1000 bitar, bet mina föräldrar i armarna så de började blöda, sparkade de. Och min pappa började gråta och sa att "snart har vi ingen martina kvar". mina föräldrar kunde inte krama mig för det gjorde ont när alla mina ben skavde mot deras kroppar, jag kunde inte ligga i sängen utan kuddar under mig för det gjorde så ont i revben, höftben, skulderblad osv. Alla ben stack ut överallt, jag frös hela tiden, mina fingrar var blåa och läpparna torra, frasiga och blodiga - men jag vågade inte ta lypsyl för jag var rädd att gå upp i vikt, att lypsylen skulle sjunka in i mig och göra mig fet. En gång fastade jag i 97 timmar. Jag åt ingenting på 97 jävla timmar. Nittiosju timmar. Och ändå hade jag ångest. Låg under täcket och grät ,men orkade knappt gråta. Bara låg där, med datan i knäet och googlade på pasta, glass, godis, pizza och "åt med ögonen". Jag hade ångest för att dricka vatten, så när mamma gav mig vatten hällde jag ut det i toan. Den 5 februari 2011 fick vi kontakt med SCÄ. De kom hem till oss, U och K kom hem till oss. Jag ville visa de att jag inte behövde hjälp, så jag drack ett glas vatten medan de var hos oss. Jag trodde att det var normalt att ha ångest för vatten. Och det var det jobbigaste - jag trodde att mitt tillstånd var normalt. Att det var normalt att svälta, vara trött och så. Ingen förstår hur det känns, tröttheten, tomheten, sorgen, viljan att bara dö, somna och aldrig vakna. Jag trodde på allvar att jag skulle dö, det var i princip det jag gick och väntade på. Ingenting, och absolut ingenting fick mig att vilja leva. Min blick var helt tom, mitt hår missfärgat och jag hade väldigt mycket hår på kroppen (det är kroppens sätt att hålla sig varm när man svälter). Jag fick mustasch, för att kunna hålla mig varm. Blödde näsblod konstant, var aldrig hungrig trots att jag inte åt något. Varje steg fick mina ben att vilka vika sig. Men den 5 februari skulle det bli ändring. Gjorde upp ett matschema, 6 måltider. I början var det lätt, jag gick inte upp något. Sen gick jag upp 4 kg bara sådär, sen ner allt, sen upp 2, sen ner 3 osv. Min vikt var väldigt ostabil och jag slutade äta igen. Hade ångest konstant och ja.. Sen såg min läkare att jag gått ner, fick skolförbud igen och tvingades gå upp. I maj 2011 ville jag kämpa, och det gjorde jag. I juni åt jag en kaka utöver. Och sen i juli en bulle och glass utöver matschemat. Och sen poff, sjukdomen hade bleknat. När skolan började igen i augusti 2011, slutade jag äta lunch. Dock gick det inte såååå långt som förut, men efter jullovet nu (mina föräldrar läser min blogg, men jag tror de redan fattade), så slutade jag igen. Men sen kom jag på att, vafan, vill jag leva såhär ?! Nej. Jag började äta lite mer lunch, och har trappat upp. Nu äter jag normalt. Och jag kämpar varje dag, det är jobbigt som fan ibland, men jag kan känna glädje ,ingen trötthet, kan skratta, är för det mesta glad. Jag älskar att slå anorexin på käften, bara "nej vafan nu tänker jag käka det här och du håller tyst ditt äckel". Så ja, det är där jag står idag. Och när ni läst detta så hoppas jag ni förstår, det är inte värt att sluta äta, gör det inte. Alla är fina som de är. En sjukligt mager dryga 30-kiloskropp är inte vackert. Nu vill jag inte vara så smal längre. Fortfarande idag är jag väldigt smal, men jag är inte så undernärd att varenda människa stirrar ögonen ur sig när de ser mig. Ja, det var min historia..
Ser ni tomheten i mina ögon? Två stora svarta hål. Februari 2011.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0