Min ätstörning började någon gång i augusti 2010, så det är snart 2 år sen jag blev sjuk. Då det tog riktig fart och jag tappade väldigt många (för många) kilon var på jullovet 2010-2011. Ja, skolan drog igång igen och jag började 5:an. Min mamma är väldigt mån om sin hälsa, och jag hade slutat med basket, men hon ville att jag skulle röra på mig - för hälsan, inte för att gå ner i vikt som jag missuppfattade det. Jag började gå ut och springa 2 gånger i veckan men tyckte det var så sjukt tråkigt, hade ju jättedålig kondis efter att ha slutat med basketen. Eftersom att jag trodde att mamma ville att jag skulle träna för att gå ner i vikt, så slutade jag äta istället, för att jag tyckte det var så tråkig att springa. Jag var även dödskär i en kille, och ändrade mig för honom. Började sminka mig & fixa mig som han gillade, gjorde allt som jag visste att han gillade, och visst vi kanske var på g, men vi blev aldrig tillsammans och jag undrade vad jag gjorde för fel. Jag tänkte att alla tjejer han brukade snacka om var så smala, så jag tänkte att det måste vara felet. Samtidigt var jag mobbad av ett gäng idioter i min skola, som spred falska, hemska rykten så hela Hässelby började känna till mig och mobba mig på internet, i skolan. Jag var rädd för att gå ut ensam för att om någon av mobbarna skulle se mig, så skulle jag vara tvungen att ta emot alla ord. I min klass var det även massa grupperingar, och jag fanns inte plats. Tjejerna var två och två och jag var ensam. Det klart jag var med de, men stod mest och kollade på när de var med varandra. Jag klickade inte riktigt med min lärare (hon har stöttat mig enormt & jag är sjukt tacksam nu, men då funkade det inte). Sen började den killen jag var kär i också sprida massa rykten, som inte var speciellt trevliga. Han ljög och sa att det inte var han som hade spridit de. Denna höstterminen var riktigt jobbig, och jag började minska på lunchen lite, men inte mycket, åt nån macka efter skolan istället eller köpte choklad. Trots det började jag sakta gå ner i vikt, då jag har extremt hög förbränning. Fast jag gick inte ner mycket, men typ 3 kg. Jag gick ständigt runt och klagade på hur tjock jag var, och slutade lägga upp bilder på min blogg för jag trodde folk skulle sluta läsa den för att jag var så tjock. Sen närmade sig jullovet, och jag gick runt med ångest, ångest över att inte kunna gömma att jag inte åt lunch längre. Mamma och pappa anade än inget, men på jullovet förstod de. 2 dagar innan julafton fick vi jullov. Jag åt ingen lunch på dagarna, men annars var intagit innan julafton okej. Julafton 2010 var nog bland det hemskaste jag varit med om. Jag hade läst i så många tidningar att efter jul behövde man banta osv, och alla anorektiker vet ju att man förstorar allt ungefär 1000 gånger, så det som menades med att ta en sallad istället för pizza efter jul blev istället att sluta äta helt. På julafton åt jag fil till frukost, och tog sen en timmes promenad. Sen kom släkten och det var dags för fika. Mina händer darrade, men jag tog en lussebulle och åt den medan något skrek i mitt huvud. Direkt efter sprang jag upp och vägde mig, och grät. La mig ner på golvet och gjorde situps, ställde mig på vågen, gick på toa och försökte kissa så jag skulle gå ner i vikt, gjorde mer situps, vägde mig.. Osv. Så höll det på. Låg och grät på golvet på mitt rum och klämde i allt "fett". Sen kom middagen, åt inte jättemycket men typ normalt. Gick upp och vägde mig sen, gjorde hundratals situps, vägde mig, grät, osv. Kollade mig i spegeln och ville bara kräkas åt det jag såg. Gick ner och öppnade paket som om allt var som vanligt. Dagen efter julafton skulle jag ju börja "få bort julmaten", vilket hade varit ungefär en lussebulle mer än normalt. Jag minskade på frukosten varje dag, lite fil åt jag, och sen gick jag ut och sprang. Ingen lunch på hela dagen, och sallad och ibland någon liten kycklingbit till middag. Till det gjorde jag situps, var ute och träffade kompisar och gick långa promenader. Under jullovet gick jag ner mer i vikt, och nu började man märka skillnaden. I slutet av jullovet var mina krafter slut, och jag orkade knappt gå upp och duscha för jag var så svag i benen. La mig under täcket och värmde mig, flera täcken, kuddar, filtar ovan mig, för jag frös så himla mycket. Skolan började, och min lärare började märka. Jag åt inget i skolan, som max en morotsstav men den fick jag sjukt mycket ångest för. På rasterna sa jag att jag skulle försöka hålla mig varm, så jag sprang runt och gjorde övningar, sprang runt på skolgården, höga knän, "gumma gubbe", osv massa övningar. Min lärare ringde till min mamma en dag när jag var hemma från skolan. Vägde väl nu typ 37 kg. Hade inte ätit på hela dagen och tagit en lång promenad i timmar, och mamma satt tålmodigt vid bordet med mig och försökte få mig att äta en mandarin. Jag sa att den var möglig, gick och hämtade en ny och slänge halva, sen gömde jag klyftorna i knät och i fickorna, ja ni vet alla de där ätstörningstricken med att gömma maten, jag var expert på de. Eller är, men jag använder de inte nu, som tack och lov är. Jag fortsatte att gå ner i vikt, och jag orkade ingenting. Fick kontakt med BUP men det hjälpte inte ett skit. Detta tar emot att skriva, men aja - jag var hemma från skolan och gick och vägde mig, drack ett glas vatten och hade gått upp 2 hg, och fick panik. Av ett glas vatten. Gick ner och skar mig, och det är enda gången jag gjort det, och det tar emot som in i helvete att skriva detta men.. La mig ner på golvet, skrek och grät, sparkade och slogs, skrek mellan snyftningarna hur tjock jag är, JAG HADE ETT BMI UNDER 14 OCH TYCKTE JAG VAR URFET. (absolut lägsta BMI man ska ha är 19). En kväll skulle vi äta middag, och mina föräldrar grät för att jag inte åt. Jag tog maten i händerna och kastade den på mina föräldrar, kastade tallrikarna i golvet så de gick i 1000 bitar, bet mina föräldrar i armarna så de började blöda, sparkade de. Och min pappa började gråta och sa att "snart har vi ingen martina kvar". mina föräldrar kunde inte krama mig för det gjorde ont när alla mina ben skavde mot deras kroppar, jag kunde inte ligga i sängen utan kuddar under mig för det gjorde så ont i revben, höftben, skulderblad osv. Alla ben stack ut överallt, jag frös hela tiden, mina fingrar var blåa och läpparna torra, frasiga och blodiga - men jag vågade inte ta lypsyl för jag var rädd att gå upp i vikt, att lypsylen skulle sjunka in i mig och göra mig fet. En gång fastade jag i 97 timmar. Jag åt ingenting på 97 jävla timmar. Nittiosju timmar. Och ändå hade jag ångest. Låg under täcket och grät ,men orkade knappt gråta. Bara låg där, med datan i knäet och googlade på pasta, glass, godis, pizza och "åt med ögonen". Jag hade ångest för att dricka vatten, så när mamma gav mig vatten hällde jag ut det i toan. Den 5 februari 2011 fick vi kontakt med SCÄ. De kom hem till oss, U och K kom hem till oss. Jag ville visa de att jag inte behövde hjälp, så jag drack ett glas vatten medan de var hos oss. Jag trodde att det var normalt att ha ångest för vatten. Och det var det jobbigaste - jag trodde att mitt tillstånd var normalt. Att det var normalt att svälta, vara trött och så. Ingen förstår hur det känns, tröttheten, tomheten, sorgen, viljan att bara dö, somna och aldrig vakna. Jag trodde på allvar att jag skulle dö, det var i princip det jag gick och väntade på. Ingenting, och absolut ingenting fick mig att vilja leva. Min blick var helt tom, mitt hår missfärgat och jag hade väldigt mycket hår på kroppen (det är kroppens sätt att hålla sig varm när man svälter). Jag fick mustasch, för att kunna hålla mig varm. Blödde näsblod konstant, var aldrig hungrig trots att jag inte åt något. Varje steg fick mina ben att vilka vika sig. Men den 5 februari skulle det bli ändring. Gjorde upp ett matschema, 6 måltider. I början var det lätt, jag gick inte upp något. Sen gick jag upp 4 kg bara sådär, sen ner allt, sen upp 2, sen ner 3 osv. Min vikt var väldigt ostabil och jag slutade äta igen. Hade ångest konstant och ja.. Sen såg min läkare att jag gått ner, fick skolförbud igen och tvingades gå upp. I maj 2011 ville jag kämpa, och det gjorde jag. I juni åt jag en kaka utöver. Och sen i juli en bulle och glass utöver matschemat. Och sen poff, sjukdomen hade bleknat. När skolan började igen i augusti 2011, slutade jag äta lunch. Dock gick det inte såååå långt som förut, men efter jullovet nu (mina föräldrar läser min blogg, men jag tror de redan fattade), så slutade jag igen. Men sen kom jag på att, vafan, vill jag leva såhär ?! Nej. Jag började äta lite mer lunch, och har trappat upp. Nu äter jag normalt. Och jag kämpar varje dag, det är jobbigt som fan ibland, men jag kan känna glädje ,ingen trötthet, kan skratta, är för det mesta glad. Jag älskar att slå anorexin på käften, bara "nej vafan nu tänker jag käka det här och du håller tyst ditt äckel". Så ja, det är där jag står idag. Och när ni läst detta så hoppas jag ni förstår, det är inte värt att sluta äta, gör det inte. Alla är fina som de är. En sjukligt mager dryga 30-kiloskropp är inte vackert. Nu vill jag inte vara så smal längre. Fortfarande idag är jag väldigt smal, men jag är inte så undernärd att varenda människa stirrar ögonen ur sig när de ser mig. Ja, det var min historia..