Jag blir så ledsen när jag läser vad många skriver/säger. Jag blir verkligen det. Jag vet hur det är att inte vara nöjd med sig själv och hur det är att leva på falsk lycka. Jag har gått igenom detta helvete i snart 2 år nu, och jag tycker det är dags att jag får hjälpa er! Att leva med en ätstörning är inget liv. Jag kämpar varje dag, men det är så mycket bättre än för ett år sen. Det lönar sig att kämpa. De dagar det bara känns som att man inte orkar med, fortsätt lite till, orka lite till. Det kommer en dag då det känns lite bättre. Och ni som tvekar om ni ska äta frukost eller inte, ät. Skippar ni en måltid så blir det bara fler & fler, och sen är man fast. Man tänker "men just jag kan ju inte hamna där", det tänkte jag också. Och sen var jag där, så nära på att dö, så nära på att inte finnas mer. Är det värt det? Nej. Får nästan en tår i ögonen varje gång någon av mina kompisar klagar på er själva, ni är så fina, alihoppa är så extremt fina. Tveka inte att prata med mig om ni lider av en ätstörning/något annat problem, vad som helst! Mejla [email protected] eller lägg till mig på facebook, @Martina Brandt. NI KAN OCKSÅ KLARA DETTA! Keep fighting, you are strong.