Jag är rädd för framtiden. Det är det som stoppar mig från att bli helt frisk. Det är den jobbiga ångestbiten. Hur kommer jag se ut om ett par år? Hur kommer min kropp se ut och vilken storlek kommer jag ha i jeans? Jag vågar inte växa. Jag vet ju att jag ska växa några cm till. Jag vet att jag har vuxit en decimeter utan att något har hänt på bredden. Jag vet att jag har samma jeansstorlek som när jag var 8-9 år. Jag vet inte vad det är, men jag kan inte se det framför mig, att jag växer ur mina jeans, och behöver köpa nya, i en större storlek. Bara tanken för ångesten att stiga upp i taket. Nu när jag just börjat acceptera mig själv lite, så ska nån komma och bah "men du vet ju att du måste växa ur de där". Fan. Jag har råd att gå upp flera storlekar utan att växa en mm på längden, jag vet ju det. Ändå håller jag så hårt i den här jävla kontrollen. Usch fyfan, magkänslan som kommer när jag tänker på att jag en dag kommer ha några andra jeans, i en större storlek, är så jävla hemsk. Att jag kommer vara 20 år och inte ha minsta storleken i jeans längre. Ni som inte är ätstörda, tänker säkert "men vadå man slänger jeansen?", men det är inte så enkelt för mig. Det här har jag jävligt svårt för, och vill inte jobba med det heller. Jag har kommit så långt nu, men det här stoppar mig. Ville bara skriva av mig, är det någon som känner likadant?