Anorexi börjar sällan bara sådär - Det handlar oftast om att man känner att man inte duger, att man måste förändra sig och då blir maten boven. Eller att man blir mobbad, problem hemma, man känner sig "fel" när kroppen förändras i puberteten, eller andra problem. Men man känner oftast somsagt att man inte duger, och "om jag bara går ner nåt kilo så blir allt perfekt". Men när du har gått ner 1 kg är du inte nöjd, och nöjd blir du ALDRIG. Mitt hjärta var bara några få slag från att stanna, jag vägde lite drygt 30 kg och ändå har jag så tunga organ, jag var helt uttorkad och hade väldigt hög puls, ändå var jag inte sjuk nog. Det spelar ingen roll om du väger 100 eller 2 kg, anorexin är aldrig aldrig aldrig nöjd.

"Aa asså man tror att man är tjock och sen slutar man äta och blir smal och sen är allt slut" - Så beskriver många sjukdomen. Jag måste, förlåt, nästan börja skratta. Och uttrycket "anorexia-smal". Herregud, det finns tjocka anorektiker också. Anorexi sitter i huvudet. Det är en psykisk sjukdom. Man har en röst inom sig, en jävel som gnager i huvudet på en dygnet runt. Detta monster säger till dig precis hur lite du ska äta, hur mycket du ska träna, vad du ska väga osv. Detta monster kastar ord på dig som får din självkänsla att snabbt nå botten. Detta monster är nästintill omöjligt att gå emot. Äter du en gurkskiva mer än vad anorexin tycker är okej, då är dagen förstörd, då är du plötsligt äcklig, värdelös, tjock - av en gurkskiva. Så sjukdomen sitter alltid i huvudet.

Man blir sällan frisk av sig själv - Jag var så nära på att dö, men det fattade inte jag. Jag förstod inte att jag var sjuk. Nuförtiden, om jag ser mig i spegeln och hatar det jag ser, kan jag i alla fall tänka att min kroppsuppfattning är förvrängd och det är inte så jag ser ut. Nu för tiden tror jag inte på spegeln, aldrig. Men i alla fall - det finns flera ätstörningsenheter. Jag fick hjälp av SCÄ men det finns även Capio, Mando osv. Man får behandlare, läkare, sjukgymnaster (ibland) osv. Man börjar med att sätta upp ett matschema som man ska följa, 6 mål om dagen. Man tar puls, vikt, längd och diskuterar en målvikt. Om personen är normalviktig så ska den ändå äta 6 gånger om dagen, och bara fortsätta hålla vikten. Det är inte så för alla, men de flesta, även jag, fick skolförbud & strikt träningsförbud. Jag fick inte gå upp och hämta ett glas vatten själv, det skulle mina föräldrar jag göra. Jag fick inte lägga ost på min egen smörgås, jag fick inte vara ensam i mitt eget rum. Så ja, man blir aldrig frisk av sig själv.

Jag blir så ledsen när jag läser vad många skriver/säger. Jag blir verkligen det. Jag vet hur det är att inte vara nöjd med sig själv och hur det är att leva på falsk lycka. Jag har gått igenom detta helvete i snart 2 år nu, och jag tycker det är dags att jag får hjälpa er! Att leva med en ätstörning är inget liv. Jag kämpar varje dag, men det är så mycket bättre än för ett år sen. Det lönar sig att kämpa. De dagar det bara känns som att man inte orkar med, fortsätt lite till, orka lite till. Det kommer en dag då det känns lite bättre. Och ni som tvekar om ni ska äta frukost eller inte, ät. Skippar ni en måltid så blir det bara fler & fler, och sen är man fast. Man tänker "men just jag kan ju inte hamna där", det tänkte jag också. Och sen var jag där, så nära på att dö, så nära på att inte finnas mer. Är det värt det? Nej. Får nästan en tår i ögonen varje gång någon av mina kompisar klagar på er själva, ni är så fina, alihoppa är så extremt fina. Tveka inte att prata med mig om ni lider av en ätstörning/något annat problem, vad som helst! Mejla [email protected] eller lägg till mig på facebook, @Martina Brandt. NI KAN OCKSÅ KLARA DETTA! Keep fighting, you are strong.