2010. Vi lärde känna varann då. Augusti 2010 var när jag lärde känna dig. Både var fjortisar, och jag kunde aldrig veta vad som skulle hända. Jag kunde aldrig veta att vi skulle bli bästa vänner, att jag skulle få en av världens allvarligaste sjukdomar eller hur många vänner jag skulle förlora, och hur många nya jag skulle få. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag ska inte gå igång och säga att jag inte kan andas utan dig, för det skulle jag kunna. Jag ska inte gå och säga att jag inte kan leva utan dig när jag skulle kunna det. Jag ljuger inte. Men ändå, något skulle kännas tomt. Och det är fan sjukt. Vi har träffats två gånger efter att vi bråkat i ett halvår. Och ändå känns allt precis som förut. Vi snackar om allt som vanligt, du är en sån pinsam tystnad inte spelar nån roll med. Den man snackar tele med i 5 timmar, minst. Utan att bry sig om vad det kostar eller vad klockan är. Som man börjar asgarva med utan anledning. En sån människa är du. Det är faktiskt du som gör att jag lever idag. Och det här är inget inlägg där jag ska skriva att jag inte kan andas utan dig, men det är ändå du som fått mig att skita i allt som hände. Jag pratar med dig i telefon just nu. Jag hör din röst när du springer omkring och säger att helikoptern kommer skjuta dig. Jag hör helikoptern och jag hör när du skriker hur osocial jag är. När du sjunger. Jag sitter och ler fast du inte märker. Men det är underbart att ha dig tillbaka. Jag har nog sagt till många vilken jävla skitstövel du är, men jag har alltid vetat att du är värd guld. Att vi skulle hitta tillbaka har jag alltid vetat. Även när tårarna svidit när vi smsat och jag frågat om det någonsin kommer bli som förut. När det plingat till i mobilen och tre feta bokstäver visats, NEJ. Jag kände tårarna svida. Jag tänkte tillbaka på alla minnen. När vi lovade varandra att hoppa framför tåget tillsammans om livet skulle kännas meningslöst. Men du försvann och jag hade ingen att hoppa med. Allt var skit, den perioden. Men när vi var kompisar, bara av att höra din lena röst var som att tanka energi för mig. Jag kände mig genast så mycket finare och kände att jag dög. Varje ord du sa till mig, var ett ljussken av hopp som tändes inom mig. Men du blev tajtare med din flickvän på den tiden, vi började bråka. Du kallade mig både det ena och det andra och jag föll tillbaka i samma fucking spår igen. Men idag är jag så glad att det hände. Att vi var borta från varann en period. Jag var så rädd att det aldrig mer skulle bli vi, men samtidigt var det så självklart. Varje gång jag ser "Felix har skickat ett meddelande" på facebookchatten blir jag genast jättepigg. Ska jag träffa dig kan jag hoppa runt i huset och skita fullständigt i hur jag ser ut. För det kanske inte är samma sak idag som det var förra hösten, men det kan bli. Och skit i det, huvudsaken är att jag har min storebror tillbaka igen. Det är viktigast av allt.