Jag måste säga en sak. Ni som säger "du är jättesmal men inte anorexiasmal". Det finns inget som heter anorexiasmal. Man kan ha anorexi och vara överviktig. Sjukdomen sitter i huvudet, hur jävla många gånger ska jag behöva säga det? När ni säger att jag är jättesmal, men inte anorexiasmal, så uppfattar jag det som "du måste gå ner i vikt, du är inte tillräckligt smal, du är äcklig och jag vill inte ha något med dig att göra om du inte går ner i vikt, jävla fetto", typ. Som att jag inte är smal nog. Ni kanske säger det för att ni tror att jag vill gå upp i vikt eller jag vet inte, men jag vill ju gå ner i vikt. Och det triggar så mycket när ni säger att jag inte är "anorexiasmal". Då vill jag ju bara gå ner ännu mer och vara er till lags. Det är såhär för alla som har ätstörningar, man missuppfattar allt folk säger. Säger någon att jag är fin, tar jag det som tjock, att jag är smal istället för supersmal, då tar jag det som att jag är tjock, om någon säger att jag ser pigg och glad ut, så tar jag det som att jag gått upp i vikt och är äcklig. Så snälla, säg inte meningen "du är jättesmal men inte anorexiasmal", den skadar så mycket.

Anonym om Stella & Sebastian:

vad är ditt högsta bmi du nånsin haft?

Svar: Det högsta BMI jag någonsin haft var någonstans mellan 17,8 -18,4. (19-25 är normalvikt.)

Jag vill kunna fika med mina kompisar.

Jag vill kunna äta en frukt helt oplanerat.

Jag vill gå runt i linne och tighta shorts.

Jag vill kunna vara ute länge utan att jag måste komma hem för att äta.

Jag vill kunna avgöra själv hur mycket mat som är lämpligt.

Jag vill kunna äta tills jag är mätt och inte följa något mått på vad jag bör äta.

Jag vill säga meningen "oj, mina gamla byxor är visst lite små", som mina kompisar.

Jag vill inte ha panik för att det är fika imorgon i skolan och jag vet inte hur jag ska slippa undan.

Jag vill inte ha panik för att det är sommarlov och alla är mer strikta med vad jag äter.

Jag vill inte ursäkta mig med "jag kan inte träffas, jag ska till BUP".

Jag vill inte ha extravägningar.

Anonym om Jag blev visst sjuk nog.:

Jag vet inte om jag håller på att få anorexia? Jag väger mig typ 1 gång i veckan ibland flera gånger om dagen, jag vet inte säkert för jag ser inte mig själv som tjock i spegeln men jag vill gå ner i vikt ibland och en dag är jag glad, nästa deprimerad eller är det något annat?

Svar: Är du normalviktig så finns det ingen som helst anledning till att gå ner i vikt. Normalvikten sträcker sig från BMI 19-25, men har du ovanligt mycket muskler så kan du ha BMI 25 utan att vara tjock, det är så olika. Man går ju på vägning en gång om året (okej jag går mycket oftare) men normala personer gör ju det hos skolsköterskan, så om hon inte sagt något så finns det ingen anledning till att oroa sig för sin vikt.

Att väga dig flera gånger om dagen är ett sjukt beteende. Som jag sa förut så får man inte ätstörningar över en dag, men det du beskriver kan mycket väl vara en början till anorexi eller annan ätstörning. Humörsvängningar är också normalt om man äter för lite, som du säger att du får.

Så ja, om du är normalviktig och du försöker gå ner i vikt så kan det mycket väl vara början till en ätstörning. När man har anorexi kan man inte tro det själv, när man väl är fast i skiten så är det en lång väg att gå tillbaka. Är du orolig för att åka fast så tycker jag att du ska ta hjälp på en gång, det är aldrig förtidigt eller försent att söka hjälp!

När är man egentligen frisk från en ätstörning? Jag satt och klurade på det nyss, och kom fram till att man är frisk när man vågar äta allt, när man lyssnar på kroppens signaler och om man fortfarande är hungrig efter frukosten, så tar man en macka extra! Man är frisk när man kan gå och köpa en glass helt oplanerat just för att man är sugen, när man inte har en speciell gräns över vad man får äta på en dag utan äter det som faller sig in. När man inte bryr sig speciellt mycket om man går upp något kilo, eller om jeansknappen är svår att knäppa. När man inte jämför sig med andra eller får panikångest över att någon är smalare än en själv. När man inte räknar kalorier, när man inte väger sig så ofta, när man inte ser sig som tjock i spegeln, när man mår bra av att vara mätt istället för att tänka "nu åt jag för mycket, ingen middag till mig idag". När man inte skäms för sin kropp och kan gå runt i ett tight linne en dag - för att det är varmt, eller bara för att man känner sig bekväm i det, utan att tänka på hur ens kropp ser ut i linnet. När man bara tränar för att man är sugen och inte tvingar sig själv till träning, när man har en balans mellan mat och träning och när man inte låter sig påverkas av andra - då är man frisk. Allt detta jag skrivit nu, det låter så omöjligt för mig. Jag har en lång väg att gå ändå, längre än vad jag tror. Det är fika i skolan om en vecka, jag har redan bestämt mig för att inte äta lunch den dagen, jag har redan bestämt mig hur mycket jag ska äta imorgon, hur mycket jag ska träna nästa vecka osv osv. Den där jävla kontrollen, den är så svår att släppa.

(Svarar i ett inlägg istället pga att min överföringssladd vägrar samarbeta!)

hur illa är det från 1-10?

Svar: Sjukdomen är hemsk, mer än 10!

Är det någon som gillade dig när du var frisk och sedan lämnade dig när du fick anorexia?

Svar: Många faktiskt. De tyckte det blev jobbigt att jag inte hängde med (jag orkade ju inte, jag åt ju inget) så de stack istället för att hjälpa. Förstår de delvis, men inte helt. Min kropp är, och kommer nog alltid vara väldigt känslig för svält, så om jag minskar lite på maten så blir jag jättetrött, kan inte koncentrera mig och mår dåligt psykiskt. Om jag ska vara ärlig så minskar jag på maten rätt ofta så ja.

Hur länge har du haft det?

Svar: I ungefär 2 år.

Hur förstod du att du fick sjukdomen?

Svar: Jag förstod det inte i början, intalade mig att jag mådde bra. Det var väl när jag kom in på behandling, några månader efter då jag börjat äta lite bättre och så. Då förstod jag att jag hade anorexi. Men, jag tänkte (och tänker fortfarande) att "jag är den enda personen med anorexi som inte ser mig som tjockare i spegeln, spegeln ljuger inte, jag är såhär tjock!"

Jag har också anorexia och jag pallar fan inte mer, vill inte leva, vad ska jag göra?

Svar: Förlåt, men att bli frisk kommer vara det svåraste du gjort i hela ditt liv. Men det går! Jag var självmordsbenägen när det varit som värst, har varit det vääääldigt många gånget, det gick så långt att jag försökte ta livet av mig. Jag vet ju inte hur långt du kommit, men sök hjälp - mando, SCÄ, Capio, det är aldrig försent eller för tidigt att söka hjälp! Desto snabbare desto bättre, du klarar det här!

Vet du hur länge man kan vara utan mat? Läste att du var utan i 97 timmar, förlåt mig men är det möjligt?

Kram på dig !<3

Svar: Jag tror att det är väldigt individuellt. Jag har alltid varit (innan sjukdomen) ganska smal men ändå ätit som en jävla häst, så när jag fastade så länge så kunde jag knappt stå upp, hemskt. Jag levde i min egen bubbla, frös hela tiden, var yr, hade ont i huvudet, benen bar mig inte, men jag såg bara ett sätt att bli lycklig och det var att gå ner ett kilo till, och sen ett till, och sen några till..

Var det någon kompis som lämnade dig när fick anorexia?

Svar: Ja, väldigt många lämnade mig och började mobba mig istället. De sa saker som hora, fitta, alla hatar dig, äckliga anorexiabarn, benrangel och tusen andra saker. Without a fucking reason.

Vem har stått dig allra närmast sen du fiick anorexia?

Svar: Måste nog säga Ellen, eller mamma. Jag har pratat med Ellen och alltid haft roligt med henne, hon fick mig att fortsätta orka. Mamma har alltid stöttat mig och trampat ångesten och anorexin på tårna, hon sjukskrev sig för min skull, tog hand om mig, gjorde allt med mig och kämpade nästan lika mycket som jag för att må lite bättre. Hand i hand, ett steg i taget kämpade vi tillsammans. Många andra hjälpte mig mycket också och jag är evigt tacksam.

Varför fick du det, eller asso vad va det som gjorde att du slutade äta och så?

Svar: Jag var mobbad, jag var kär i en kille som bara var ute efter annat, jag tyckte att jag inte dög. Mamma ville även att jag skulle träna något för att vara hälsosam, jag trodde hon ville att jag skulle gå ner i vikt. Jag började springa men tyckte det var så tråkigt så jag drog ner på maten istället.

Vilken sorts "tvångstankar har du haft?

Svar: Ooooh, många! Har kvar de fortfarande som tex: inte äta NÅGOT utöver, tuggummi funkar för det mesta men inte läkerol eller någon mat eller så, inte dricka heller. Träna eller röra på sig mycket varje dag, dricka upp före jag äter upp, tugga minst 30 gånger, äta salladen först, sen proteinen och sist kolhydraterna. Om det är fett med, typ sås, så ska jag inte äta upp allt, lämna något på tallriken, kolla om byxorna sitter likadant mot magen varje dag, om benen har lika mycket mellanrum varje dag, kolla hur mycket revbenen och höftbenen syns varje dag + ryggraden, spegla mig från sidan, framifrån, låren, vaderna, bakifrån, äta innan middagen så jag bränner bort det, inte köpa ett par byxor i större storlek än 146/23-24, inte köpa en tröja i större storlek än xs, sova minst 8 timmar, ha max 2 ostskivor på mackan, äta kanterna på mackan först, inte fylla juicen upp till kanten på glaset osv osv. Det är de tvångstankarna jag har NU, förut hade jag mer.

Kan du lägga upp en bild på dig själv nu och när din aneroxi var som värst, vill bara se skillnaden om du inte vill gör det inte!

Svar: Nej. Många undrar skillnaden på mig nu och från inlägget där jag visade det tjockaste jag varit, jag är 15-20 cm längre nu och smalare, vet dock inte hur mycket. Men jag vill inte lägga upp en bild från när allt var som värst, hade ett bmi under 14 då och jag vet just nu bara att jag inte gått upp jättemycket sen dess men några kilon.

Kan man vara "mullig" och ha anorexia ?

Svar: Självklart kan man det. Sjukdomen sitter i huvudet och inte i kroppen, vilket många tror.

Haru fortfarande aneroxia? :)<3

Svar: Ja det har jag.

Är du frisk nu? Svara bara på frågan om du vill. Vet att frågan kan vara känslig att svara på.

Svar: Nej jag är inte frisk än.

När du fick anorexia,Hur Stod du emot maten?

Svar: Tänker inte ge tips på hur man står emot mat, min kategori om ätstörningar är för det friska och inte en proanablogg.

Jättekul att så många frågade! ♥

Detta är det absolut tjockaste jag varit i hela mitt liv.

Fråga: Skulle inte du kunna berätta allt om aneroxi och hur du känner dig helt ärligt? Hur det känns för dig vad du tycker om din kropp och sånt...<3 men gör det inte om du inte vill, jag vill bara veta hur en en person med anorexi känner sig hur svårt det är för dem att bli friska..

Svar: När jag skriver i bloggen så skriver jag inte exakt vad jag tycker och så, jag skriver mer så att ni icke ätstörda ska förstå.. Men visst kan jag berätta. Alltså, jag hatar min kropp och mitt utseende mer än något annat. Helt ärligt, det finns inget värre. Jag tycker att jag är hemskt tjock. Även fast jag vet att, har man minsta storleken i jeans, och om xs i tröjor är förstort, då kan man inte vara tjock. Men anorexin knuffar undan allt. Det "roliga" är att jag kan se mina revben och höftben i spegeln, har jag ett linne, så kan jag se revbenen och höftbenen sticka ut under linnet, men det jag ser mest är alla fettvalkar runt min mage. Folk säger att jag inte har fettvalkar, men jag kan inte tro på folk. Tyvärr. Det enda jag litar på är anorexin och spegeln.

Jag tycker det är jävligt jobbigt. Ingen kan se hur det är på min insida, och det är därför det är jobbigt. Jag kanske äter, men inom mig är det krig vid nästan varje måltid. Jag har fortfarande ångest varje dag. Det går inte en kvart utan att jag påminns om hur fet jag är. Anorektiker är experter på att ljuga och spela att de mår bra på utsidan. Det gör jag automatiskt. Alla tror därför att jag mår bra, och när pappa läste min blogg blev han riktigt förvånad. Men det är hemskt att ingen förstår hur det egentligen är, man känner sig så ensam.

Det är så himla svårt att bli frisk och jag är säker på att jag aldrig kommer att bli det. Tyvärr.. Jag har kommit en bit på vägen, men vägen till att bli frisk är dubbelt så lång. Jag vill vara frisk, men jag vill inte bli frisk. Förstår ni skillnaden? Jag orkar inte gå igenom all ångest, alla tårar och allt självhat mer, jag önskar att man bara kunde knäppa med fingrarna så var allt över. Men så lätt är det inte. Men somsagt, det jobbiga är att ingen ser att jag har så himla mycket kvar att jobba med, och det är riktigt jobbigt.

Fråga vad ni vill som har med anorexin/ätstörningar att göra! Många undrar saker men jag kan ju inte svara på allt, men nu får ni fråga PRECIS vad ni vill och jag svarar på ALLT. Svarar på frågorna när jag känner att jag fått tillräckligt, sen svarar jag troligtvis i ett videoinlägg.

Har gått med massa ångest hela dagen, tankar och känslor som ville ut. Ibland måste man släppa ut allting och jaghar lärt mig att det kan ske när & varsomhelst. Måste acceptera det. Därför gjorde vi så att jag kommer till skolan först på eftermiddagen. För jag behöver en halvdag åt mina tankar, och fixa de sista proven nu. Jag är inte alltid stark.

En bild från i somras.

Jag vågar inte, det är för svårt. Jag är för tjock för att bli frisk men samtidigt för dålig för att ha anorexi. Spegeln gör så jävla ont att titta i. Ätandet i sig är jobbigt, men inte lika jobbigt som att se min spegelbild. Jag kommer aldrig bli frisk, jag vågar inte släppa kontrollen och sjukdomen. Vem är jag utan ätstörningen? Är jag verkligen någon? Att svälta och gå ner i vikt är det ju enda jag kan vara bra på. I 2 år har anorexin varit min trygghet, min bästa vän men samtidigt min största fiende. Jag är så rädd.

Sara om Grymmaste mascaran:

Hej! Super fiin blogg och du är en super fiin människa som är såå stark!

Har en fråga:
Kan man göra något för att inte få anorexia?
Kommer sjukdomen helt plötsligt eller är det något man påverkar?

Somsagt äääääälskar din blogg ochj heeela dig du är såå stark asså!<3

Svar: Hej! Tack så jättemycket, gud vad glad jag blir!

För att inte få en ätstörning gäller det att äta normalt tills man blir lagom mätt, träna men inte överträna, vara hälsosam och lyssna på sin kropp. Att inte följa ideal och försöka att vara nöjd med sig själv är ett bra sätt, att göra som sin kropp vill - äta när den vill ha mat, träna när den vill träna och vila när den behöver vila.

Oftast är det något som påverkar. Det kan vara mobbing, problem hemma, när kroppen förändras, dåligt självförtroende osv. Det finns massor som påverkar men sjukdomen smyger sig på dag för dag, det är aldrig så att man blir jättesjuk på någon dag utan det går stegvis.

Ta hand om dig & lyssna på din kropp! ♥

Det finns så många olika definitioner på vad som är nyttig mat, vad man ska äta utan att bli tjock, och hur mycket man ska äta. Jag läste detta på en blogg, och hon skrev en så sjukt bra mening; "tallriksmodellen är gjord av en anledning, det är så man ska äta". Först nu går det inför mig, att tallriksmodellen finns för en anledning. Jag äter mindre än den, men det är så man ska äta för att vara riktigt hälsosam. + att jag tränar mer en genomsnittet, så för mig är det absolut ingen fara.

Vad ska man då äta på en dag? En-ordentlig-frukost-snacket trodde jag förut bara var bullshit, men man behöver en ordentlig frukost. Oftast äter jag en lingongrova med en skiva ost, och ett glas juice. För mig är det så svårt att ta ost och dricka juice, när jag skulle kunna ta en tunn skiva skinka och ett glas vatten istället, men den där juicen skjuter ju bara undan anorexin. Men, ska man äta en ordentlig frukost så ska den bestå av mest kolhydrater eftersom att det är morgon, och då ska man orka hela dagen, då behöver man kolhydrater! Kolhydrater finns i bröd, pasta, ris, potatis osv, och det är det som kroppen tar av först, när man tränar, och när man går i skolan, vilar och när man växer. Sen behöver man fett, för kroppen är gjord av lite fett, och då måste man fylla på fettlagret, som en bil behöver bensin, för det är det bilen på sätt och vis är gjord av. Sen protein, som finns i skinka, ost, mjölk, kött, korv osv. En riktigt ordentlig frukost, som min fd dietist tycker jag ska äta, är 1 skål med flingor och yohurt, 2 mackor med ost, smör och skinka, en frukt och ett glas juice/mjölk. Det var för att hålla vikten, inte gå upp eller ner. Till lunch och middag ska man äta enligt tallriksmodellen, om man är normalviktig. Är man underviktig kan man försöka öka portionerna, eller dricka näringsdryck. Som överviktig kan man öka lite på salladen, och dra bort liiiite på det andra. Men alla ämnena behöver man fortfarande, även om man ska gå ner i vikt.

Det är nyttig mat. Tyvärr känner jag mig bara hälsosam och nyttig om jag svälter och tränar överdrivet, flera gånger om dagen. Men det är precis, om inte mer ohälsosamt som att vräka i sig chips och läsk varje dag. Om en som ska gå ner i vikt kan äta enligt tallriksmodellen, så kan jag, som fortfarande växer och som jämt får höra hur smal jag är, ska också kunna äta enligt den. Detta har jag vetat länge egentligen, men trängt undan det. Blev så motiverad när jag läste den där bloggen, bruden förtjänar en länk: klicka här.