Jag vågar inte bli frisk.

Jag vågar inte, det är för svårt. Jag är för tjock för att bli frisk men samtidigt för dålig för att ha anorexi. Spegeln gör så jävla ont att titta i. Ätandet i sig är jobbigt, men inte lika jobbigt som att se min spegelbild. Jag kommer aldrig bli frisk, jag vågar inte släppa kontrollen och sjukdomen. Vem är jag utan ätstörningen? Är jag verkligen någon? Att svälta och gå ner i vikt är det ju enda jag kan vara bra på. I 2 år har anorexin varit min trygghet, min bästa vän men samtidigt min största fiende. Jag är så rädd.

ååh vad jag känner igen detdär!! man känner att man inte är någon utan anorexian... men det är inte sant! jag har bestämt mig för att slutspurta nu, jag har nyss börjat min behandling men tänker överraska bup för till sommaren tänker jag äta glas och jordgubbstrta så det smäller rom det! varför skulle jag inte kunna det? jag blev ju inte tjock av det förut varför skulle jag bli det nu då?

så jag sattsar nu asså, du borde göra det du med! hur jävla jobbigt det än känns att leva utan sin bästis... för egentligen är det din fiende som bara vill döda dig! martina hör du själv, DÖDA?! du är säkert en underbar tjej utan anorexin, men just nu är du inte dig själv, du är en ihopslängd pöl av dumma tankar! är det tryggheten, är det där du vill stanna?! i don´t think so..? kämpa du fina! <3

Kolla inte i spegeln! Det är inte bra att titta i spegeln och märka ut alla fel!

Det blir nog det som blir din nya grej att kämpa för att försöka förstå vem du är utan anorexin. Alla människor kämpar för olika saker. Om man inte kämpar är man ingen människa.

Kämpa! <3

Det blir nog det som blir din nya grej att kämpa för att försöka förstå vem du är utan anorexin. Alla människor kämpar för olika saker. Om man inte kämpar är man ingen människa.

Kämpa! <3