Jag har inte ätit bra de senaste veckorna. Det vet jag. Ätit mindre än vanligt och jag som åt för lite redan innan sommaren började.. Jag vill inte ner igen, men samtidigt kommer rösten fram och säger "du har bara gått ner lite under sommaren, det är inte så farligt, bara lite till" men jag vet ju att det inte finns något "bara lite till" i den här sjukdomen. Det tar aldrig stopp. Vad fan håller jag på med? Jag kommer ju ihåg när jag varje kväll la handen på hjärtat och viskade "snälla hjärtat, orka slå lite till, förlåt vad jag gör mot dig", jag kommer ihåg hur det är att alltid frysa, vara blå om läppar, fingrar och tår, tappa massa hår, se allt svart, försöka ta livet av sig, gråta och få ångestattacker.. Jag är rädd för midsommar. Tårta. Men jag är också rädd för resten av sommaren, hur allt kommer vara. Mina tankar bygger på att vara rädd hela tiden. Anorexin är rädd, jag är rädd. Det är något jag är så himla trött på.