När är man frisk från sin anorexi?

När är man egentligen frisk från en ätstörning? Jag satt och klurade på det nyss, och kom fram till att man är frisk när man vågar äta allt, när man lyssnar på kroppens signaler och om man fortfarande är hungrig efter frukosten, så tar man en macka extra! Man är frisk när man kan gå och köpa en glass helt oplanerat just för att man är sugen, när man inte har en speciell gräns över vad man får äta på en dag utan äter det som faller sig in. När man inte bryr sig speciellt mycket om man går upp något kilo, eller om jeansknappen är svår att knäppa. När man inte jämför sig med andra eller får panikångest över att någon är smalare än en själv. När man inte räknar kalorier, när man inte väger sig så ofta, när man inte ser sig som tjock i spegeln, när man mår bra av att vara mätt istället för att tänka "nu åt jag för mycket, ingen middag till mig idag". När man inte skäms för sin kropp och kan gå runt i ett tight linne en dag - för att det är varmt, eller bara för att man känner sig bekväm i det, utan att tänka på hur ens kropp ser ut i linnet. När man bara tränar för att man är sugen och inte tvingar sig själv till träning, när man har en balans mellan mat och träning och när man inte låter sig påverkas av andra - då är man frisk. Allt detta jag skrivit nu, det låter så omöjligt för mig. Jag har en lång väg att gå ändå, längre än vad jag tror. Det är fika i skolan om en vecka, jag har redan bestämt mig för att inte äta lunch den dagen, jag har redan bestämt mig hur mycket jag ska äta imorgon, hur mycket jag ska träna nästa vecka osv osv. Den där jävla kontrollen, den är så svår att släppa.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0