I flera år har jag hatat att sova borta. Alla har sagt att det går över med tiden, men det gjorde det inte. Nu är jag snart 13 år och tycket fortfarande att det är rätt jobbigt. Jag får aldrig hemlängtan, men typ panik. Jag vet inte varför, men massa känslor bara exploderar och jag börjar tänka en massa och får jättepanik. För någon vecka sen sov jag hos Kristin. Jag är jättestolt över att jag vågade! Det är jättestort för mig faktiskt, men jag gjorde det! Förut skämdes jag över den här rädslan, men inte längre. Alla är ju rädda för något! Rädslor är ju till för att övervinnas, right? Jag ska sova hos kompisar osv under lovet, och mitt mål är att sova borta i mer än en natt. Ett stort mål är att nästa sommar, boka ett ridläger! Trots mina 6 år som hästtjej så har jag aldrig kunnat göra det pga min rädsla. Jag tror egentligen inte att jag ät ensam om det här, det är så otroligt skönt att inte skämmas över det längre. Jag är faktiskt stolt som övervinner min rädsla!